bby girl

Idag hade jag ett deeptalk med Sophie, ett sådant bara en mamma kan ha med sin dotter när det är förändringar i luften och visst vet väl jag att hon inte alltid kan förstå allting, så jag väljer noggrant orden och försöker i största mån vinkla det hela ur hennes perpektiv, för hennes välmående är det som betyder allra mest och allt annat kommer alltid att vara mindre väsentligt. Hon verkar förstå och jag hoppas att hon kan acceptera det som sker, för det är klart att det kan bli jobbigt för henne, men ändå inte för jag vet att hon tycker om det, att hon finner det roligt och jag hoppas att det inte ligger någon form av oro i hennes lilla bedårande kropp, för jag anser mig göra det bästa av situationen och tar det lugnt och varsamt fram i hennes närvaro, mer kan jag inte göra.


Was I too young to see this with my eyes?
I like to believe it was all about love for a child.
What about taking this empty cup and filling it up
with a little bit more of innocense.





Min hjärtas skatt, du är prinsessa av lycka.
Prinsessa av kärleken, hertiginnan av äventyren, av nyfikenheten.
Störst och först och väldigt speciell.
Jag är så glad att du finns, min älskade lilla prinsessa.


<3

En låt om barnlöshet, stulen från min buddy - Josfiin

Sophie - jag är lycklig och känner mig välsignad som har dig.

Du ska veta att du verkligen är allt jag behöver, oavsett vad som händer,

så kommer jag stå bredvid dig, stryka ditt hår och hålla din hand.

 


Sthlm

Stockholm i några bilder och få ord.



06.15 lördagmorgon.


12.15 lördag förmiddag





20.00 lördagkväll


Nya skor, nya sår.




Min snygging och moi, redo för staden.
21.30 Lördag


22.30 Lördagkväll


23.30 Lördagkväll, jag gillar whiskey.


14.00 Söndagförmiddag


Hemkommen med inte ett utan två par nya skor. Här är favoriterna.


vuxna människor.

Vi är vuxna, så gott som iallafall, jag fyller 20 år på torsdag och det känns fortfarande lite konstigt, trots att jag bott hemifrån i snart 3 år, att kalla mig själv för vuxen, för egentligen är det bara mitt omdömme som är vuxet, i sinnet är jag i smyg ett litet barn, som alla andra, vi spelar tvspel, vi springer runt och busar, vi brottas, vi underhåller oss själva, skillnaden är att vi även tar hand om allt själv, vi städar, vi lagar mat, vi tvättar, vi renoverar, vi åtminstone försöker försörja oss själva.
Det har gått tre år, sedan jag sa adjö till föräldrahemmet och välkomnades av min första egna lägenhet och även om man ibland tittade tillbaka och ibland blir bjuden på middag och får bli omhändertagen för nån timme så känns det som om det alltid varit såhär. Som om jag alltid varit independent och tagit hand om mig själv, för visst har det varit så. Jag präglades av min uppfostran, min familj, jag lärde mig tidigt laga mat, lärde mig tvätta och städa har varit inlärt sen barnsben, jag började få saker till min flytta-hemifrån-kista när jag var 15, jag tycker att det är viktigt, för jag hade aldrig velat stå där den dagen och inte kunnat någonting, inte vetat vilken tvätt som ska tvättas på vilka grader, inte veta hur doseringen skulle vara, jag skulle inte vilja stå där, med min egna familj och inte vet hur man steker korv, kokar makaroner eller veta vilka produkter man bör använda till rengöring, nej, det hade varit fruktansvärt att inte kunna stå på egna ben när tiden väl var inne.

Ty vi vuxna, för vi får klara oss själva, ta hand om oss själv när vi är sjuka, laga våran egen mat, städa våra egna utrymmen, tvätta våra egna kläder, betala våra egna produkter, försäkringar, hyra, bilskatt osv. Ja det är mest det som skiljer vuxna ifrån tonåringar och barn. Jag har även ett barn att ta hand om, så vad alla än säger så är jag mer vuxen än de flesta andra 19åringar, även om jag inte är helt vuxen enligt mina egna värderingar förrän om 4 dagar, på torsdag, då jag fyller 20 och alltså har bott hemifrån i cirka 3 år.



Jag är vuxen snart, jag bjuder på kaffe också, om jag inte nämnt det.
Förhoppningsvis en och annan kaka och på lördag antagligen en och annan skål.
Jag renoverar mitt eget badrum och städar upp efteråt.
Jag lagar mat, åt mig själv och mitt barn, ibland även åt fler.
Jag kör en bil, som bara är min, som jag lånar ut ibland.
Jag dammduger mina egna golv där andra gärna får gå.
Jag sorterar ut mina egna glasflaskor och tidningar, som jag sedan återvinner,
för att gynna andra, mig själv och naturen.
Jag tvättar mina egna kläder, men delar ibland tvättid med grannen.
Jag är vuxen snart, även om jag varit det i 3 år redan.


Hemma igen.

Efter en lång men snabb bilresa, foajeombyte, pendeltåg åk, shoppingtur, knästrumpor på mön, könsbyxor, roliga dräkter, stora rumpor, mat, knarkare, dealings, folköl, 6,9%, kebab, pendeltåg, stearinljus, toalettprat, onda fötter, medis, sture, pendel, sovning, fixning, pendel, shopping, pendelstopp, "Vi kommer att svälta ihjäl... i det här landet får man inge mat", lossas graviditet och bilresa hem, så kan jag för första gången sen jag var 12 år gammal säga; DET var skönt att komma hem från Den Kungliga Hufvudstaden och jag vill inte bo där, capisch?
Det känns även sjukt bra att kunna säga så, det känns som att jag blivit less, som att jag kanske, kanske funnit mig själv i lilla Härnösand igen, som om jag kan tänka mig att bosätta mig här, för egentligen är det en riktigt bra plats för Sophie att växa upp på och jag har nog kommit till den insikten även, att jag inte skulle klara mig allt för länge utan min älskade vänner i denna väldigt vackra sommarstad.

Hösten träder in och jag älskar verkligen det, alla kläder man får ha på sig och alla sköna kvällspromenader medan löven sakta söker sig ner emot marken.


True perfection has to be imperfect



Jag kommer att besöka Sthlm då och då.
Men inte bo där.
(Jag tycker inte att han hade någon skyldighet att säga någonting
om någonting på något speciellt sätt, men jag förstår honom ändå.)


Badrumsrenovering

Nu gott folk, före och efter bilder på badrummet, för idag blev jag äntligen klar, lagomt till helgen sådär.






























inget vackrare

Det finns inget vackrare än att vakna bredvid dig.
Känna dina armar runt min kropp.
Uppleva ännu en gång, dina läppar i min nacke.
Och utan ett ord, vet vi att vi är varandras.
Fjäderlätt vidrör du min hud, den värmer din hand.
Dina andetag vid mitt öra, ryser min kropp,
och vi är större än livet, nu och alltid.
Dina ord pirrar min själ och livnär min gestalt.
Kärleken lyser upp dygnet, som ljusen av stearin,
du tände mig.
Jag fryser, utan din närhet,
svälter utan dina läppar.
och utan din blick, törstar jag.



Once I heard laughter, and felt the warmth from a safe and loving home.
I have dispised it, missed it and dispised it again.
Now I hear the laughter, and feel the warmth from at safe and loving home.

Sista krafttaget i badrummet nu, jippie.

T - du är finast, försök inte ens säga annat.


everything you say to me.

Renoveringen går väldigt bra och jag är inne på nästa sista lagret färg på dörrkarmen, när det sista lagret applicerats imorgon ska jag riva ut all täckpapp och börja mäta samt såga till golvet, varpå det bara är att skruva upp alla saker som ska upp igen. Jag har valt att lämna skåpet till nästa gång Sophie är hos sin pappa då jag varken orkar eller känner att jag har tid att slutföra det innan hon kommer, vill få iordning så man kan vara här igen innan.
Så ikväll har jag städat bort en massa renoveringsgrejer samt städat allmänt här hemma, samt gjort det jag avskyr mest av allt... rensat kylskåpet. BLÄ, är ordet för att beskriva det. Huvvaligen säger jag bara. Men nu är det gjort och jag är en glad lägenhetsägare.

Jag är även oerhört ofantligt glad att jag har en underbar människa i mitt liv som ständigt ger mig komplimanger och myser med mig, någon som verkligen visar uppskattning varje gång man kommer närmre än 40 meter, dvs avståndet mellan våra lägenheter, annars skickar han fina sms hela dagarna, om att han tänker på mig och att han vill vara med mig. Citerar en av mina vänner "men gah! har du slagit upp Sophies prinsessbok och plockat ut prinsen?" för det är så det känns just nu och svaret får bli ja, det var nog så jag gjorde. Eller egentligen så försökte jag bryta mig in i hans lägenhet på fyllan... Se så det kan gå när man gör något sådant stort misstag. Jag tror verkligen på det här nu och säg inte att ni hört det förut, för alla mina vänner som träffar mig säger att det syns så jävla väl att jag verkligen är kär nu och att jag utstrålar lycka, för det är nog även det jag är nu. Lycklig, första riktiga gången på länge må jag tillägga.

Now I found the answers
and its so perfectly clear.
I need you.
Everything you say to me,
includes reason and meaning.
And everything makes perfect sence.



funderingar

Det är jobbigt det där, att berätta för sin pappa att man har träffat en ny, det tar lite i kroppen att våga ta modet och säga orden, jag sa inte mycket, bara att jag hade någon jag ville att han skulle träffa. Vi sa inte så mycket mer men bestämde att han skulle ringa mamma angående min stundande 20 års dag. De bestämde hur middagen skulle vara,sen kunde inte karln hålla sig längre, "har hon träffat en ny?" mamma förklarade att ja det har hon och han är en väldigt bra kille och förklarade lite vem han var, pappa sa "ja, det var han som var på matvraket med henne? han såg trevlig ut" och förklarade att han hade varit lite orolig när jag höll på och skulle träffa Johan igen och att han verkligen skulle pusha mig med den här karln.
Även omtänksamt att mamma och pappa ringt och pratat med varandra om att jag träffade Johan igen och att de egentligen inte tyckte om det.


Så det slog mig nyss, under tiden jag pratade med mamma hur lyckligt lottad jag är att jag har dom. De bryr sig verkligen och jag vet att det kommer att bli bra denna gång.

Jag klarar mig själv, jag lever själv, jag har växt upp och jag har blivit en kvinna med andra bekymmer än när jag var med er varje dag. Det är lustigt, att de man en gång bodde med, som man träffade varje dag, personer som var en självklarhet i tillvaron, nu är personer man åker till och träffar, personer som alla andra som man träffar på affären och pratar med, men lite extra länge naturligtvis. De är såna som man åker och äter middag hos ibland. Det är lustigt hur tiden ändrar tillvaron, jag bor själv, det har jag gjort länge, jag tar hand om mig själv när jag är sjuk, jag lagar min egen mat, jag städar mina egna golv, jag lagar mina egna saker, jag kör min egen bil. Är helt självständig, även om man ibland behöver lite hjälp som alla andra människor och ens föräldrar kommer alltid att finnas där, som stöttepelare, vägledare och rådgivare och trots allt vi gått igenom så kan jag säga att jag nog inte kunde ha fått en uppväxt som gett mig mer livserfarenheter och prövningar, för utan just min uppväxt hade jag inte varit där jag är idag och jag tackar er för det, säkerligen alldeles för sällan, men jag är alltid innerligt tacksam, för allt ni gjort för mig enda sedan jag tog mitt första andetag och för allt ni kommer att göra, tills jag tar mitt sista.
Ingen kommer någonsin att känna mig som ni gör.
Jag älskar er.




<3...


Once I felt alone

once I spend my nights crying.

Once I felt betrayed,

and could trust noone.

And I will allways remember it.

But never again will I put it in mind

Cause once I felt sad, and nowadays

I feel happier then ever.

And I dont mind the sound of pouring rain,

cause I now that you will keep me warm.

Hold me in your arms for eternity and I will feel allright.




allt och ingenting.

Det allra sista finliret runt lister och så i badrummet är klart, äntligen! Renoveringen fortsätter i eftermiddag när jag kommer hem från sundsvalls tandreglering, då ska dörrkarmen och skåpet grundmålas, när det har torkat går färgen på, vitt på karmen såklart och svart på skåpet som sitter på den vita väggen, blir nog en hel del finlir där också, men det kommer ju bli oerhört bra när allt är klart, jag strävar efter att lägga in golvet imorgon och det ska jag bannemej lyckas med, sen kan jag äntligen börja duscha igen i min egen dusch, nog för att mannens dusch inte varit felatt duscha i heller.

Tror ni inte förresten att jag fick tid för tester och undersökningar den 3/9, dvs min födelsedag! Bättre sätt att påbörja den stora dagen hade funnits, men det finns inga valmöjligheter här, för det måste göras. Och ingen sa att det var roligt att vara kvinna, ingen sa att det var roligt att vara människa, men nu känns allt så värt.
Och det känns konstigt att säga att du är Min karl, det är som lite ovant, men vanan kommer väl vid tiden, för ännu mer konstigt känns det att kalla mig, din flickvän. Men ändå är jag så fruktansvärt stolt över att vara det, över att få stå vid din sida och få mottaga all den ömhet du har att ge, för huvaligen vad du har mycket inom dig. Aldrig förr har jag varit med om sådan romantik, tänk att jag fick säga att jag är din flickvän, tänk att jag har fått komma hem till dig den kvällen och att du då tänt alla ljus och gjort det så himla fint. Tänk att du sedan bar mig till sängen och bäddade ner mig. Varje dag tänker jag på allt fint du säger och jag kan nästan aldrig sluta le.
Och när alla andra tankar försvinner och det finns plats för nya, så ser jag alltid ditt vackra leende framför mig och det gör mig så himla glad, så obeskrivligt och fantastiskt.
Sen jag träffat dig har jag aldrig känt mig ful, ens i kläder fulla av färg och slipdamm, med håret risigare än aldrig förr, eftersom du alltid säger att jag är fin.

"vart har du hittat honom?"
- jag försökte bryta mig in hos honom.


...

När man borde fått ett och annat vansinnesutbrott pga. att ingenting går som det ska med renoveringen men är alldeles för glad för att få ett, då vet man att man mår bra. För det gör jag verkligen nu. På ren svenska mår jag sjukt jääävla bra. Jag känner mig harmonisk och kan inte sluta tänka på det som precis hände i mitt liv, jag förmår mig endast att koppla bort det en liten stund, innan det kommer tillbaka och så även det virlande pirret i min kropp.

För när jag kom in dit och såg alla ljus och hur du gjort allt så fint och hyrt en film och gjort det mysigt så vet jag inte hur hårt mitt hjärta slog, jag trodde nästan att det skulle sluta slå. Den känslan var oslagbar.
Den 24.de Augusti ska få etsa sig fast i mitt huvud under en lång, lång tid.

Nu till mindre roliga nyheter... det blir nog ett sjukhusbesök för mig idag igen och jag tror att jag blir sjukt less nu, för så här har det aldrig varit förut och jag är rädd, så oerhört rädd och skärrad. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen någonstans. Jag förstår inte varför det om och om ska bli såhär, det är som om någo ovan straffar mig för något jag inte borde straffas för, visst har jag gjort osjyssta grejer, men inte så att jag förtjänar detta.


Det är något i luften här.
Något magiskt här hos dig,
det är förtrollande och hänförande.
Ett leendet som förgyller allt.
Och även fast man känt såhär förut,
så har man aldrig känt såhär.

Det är något i luften här.



Du är... T

Och med doften från din hud
försöker jag överleva dagen utan din närhet.
Jag hungrar efter dina lustar,
såsom jag aldrig gjort förut.
Varje ögonblick bär på något nytt,
såsom de aldrig gjort förut.
Och även fast man känt såhär förut,
så har man aldrig känt såhär.
Jag längtar till natten,
med din kropp emot min.
Och med doften från din hud,
erövrar jag dagen till mörkrets infall.
Varje vaken stund vill jag ha dig här.
En kyss blir en styrkedroppe.
En kram en stråle av sol.
Och även fast jag känt såhär förut,
så har jag aldrig känt såhär.






Och utan ett ljud, mitt hjärta i din hand.


(Renoveringen går bra, jag har inte kunnat göra något i helgen då jag jobbade hela lördagen långt in på natten på ett bröllop, med servering springandes mellan två tält i ösregn, det var skönt att några tyckte synd om oss. Regnet upphörde cirka 20 under slutet av middagen, lagom till kaffe och tårta och innan baren skulle öppnas för servering. Det var en rolig dag trots allt och jag skulle gärna göra om det. Det blev en hel del dricks i våran "tip us" burk, men delat på tre så blev det inte så himla mycket över. Nu ska jag närsomhelst dra på mig arbetskläderna och måla en omgång till i badrummet, sen hälsa på T innan jag går till skolan för att boka ett möte inför mina halvdistansstudier.)

iiiik

Jag trivs så fruktansvärt mycket bättre i dina ögon!
I en mjuk och varsamt stund är vi en.
Och i dina armar känner jag mig ny.
Dina vackra ord når stillsamt mitt öra.
Varje dag, varje timme.
I din famn känns allt vackert.
Jag önskar



Pga badrumsrenovering samt att internet dog under två dygn har jag inte kunnat uppdatera här och det hinner jag inte göra nu heller, är hos en gedigen karl och ska duscha (min dusch är all covered med täckpapp) sen blir det utgång för lilla söta Elsa fyller år, det ska jag skriva mer om senare.
Vidare så ska jag imorgon jobba på ett bröllop och servera och stå i baren och så vidare. Kommer bli riktigt roligt tror jag bestämt.

Skriver mer imorgon eller senare idag.


renovering.

Jag ska sluta med min kryptism, eller åtminstone försöka sluta med kryptismen.

Idag skulle Sophie egentligen till dagis sen hämtas av farmor på eftermiddagen och det var tänkt att jag skulle börja slipa i badrummet, både idag och hela dagen imorgon, som sig bör. Sen på lördag skulle jag servera på ett bröllop samt vara bartender mellan 15 och (senast) 07. Vilket innebär att jag måste sova en bra stund på lördagmorgon samt en bra stund på söndagmorgon, t.o.m in på eftermiddagen, antagligen fram till 15. Nu känns det inte lika bra dock, för inatt runt 01 så skriver Eva att hon inte kan ha Sophie i veckan trots att det var bestämt. Det är inte så att jag inte vill ha mitt barn, men för att kunna renovera badrummet (detta är inget man gör snabbt, badrum är en viktig kärna i lägenheten och omsorg krävs eftersom det är ett våtutrymme), så behöver jag den här 1½ veckan som tänkt, nu när jag faktiskt t.o.m. har skaffat lite hjälp att fixa detta. Jag blir verkligen galen nu. Hela helgen går ju fetbort pga bröllopet och nästa vecka måste jag börja måla och dylikt. Sophies farmor Eva skulle kolla med Johan om han kunde ha henne, det känns ju så himla konstigt bara, han får ju ha henne så jävla mycket mer.
Hade det handlat om någon dag hade det inte varit hela världen att barnvakten backade ur, men nu är det inte så. Nu är det en halv, väl planerad vecka som försvinner bort innan den ens börjat. Jag blir galen och sitter och väntar på svar på hurvida Johan kan hjälpa till nu. Det är ingen rolig sits detta inte.

Uppdat.: allt har löst sig med och för Sophie och det kommer nog bli as bra. Tackar Pappa Johan och "Hammo" Eva för hjälpen, snart bär det av till Sundsvall för trallköp med snyggmammorna!



Ful bild - ja
Men det är iaf en inblick på färgkombinationen på golvet i badrummet.
Väggarna blir mest antagligast vita, ska kika på det idag.
Har fått lite sista minuten ångest över det.
Taket blir hur som haver kalkvitt.


!

Det är mycket på gång i lillhjärnan min nu, men det får la bli som det blir. För imorgon påbörjas renoveringen av badrummet och det ska bli skönt att sätta igång och faktiskt få något gjort och med tiden se en förändring. För i slutänden kommer det blir riktigt fint och jag kommer vara nöjd som tusan, det är iallafall något jag vet och är övertygad om. Jag har även tagit på mig jobb nu på lördag och när jag sedan läste att Eva inte kunde ha Sophie i veckan trots att hon sagt det så fick jag nog lite tuppjuck, för nu är allt planerat, och på lördag jobbar jag 15-07.. så kommer behöva sova innan 15 och sen efter 07, antagligen hela den jävla dagen. GAAAAAH! Hon skulle dock ringa och prata med johan, men det känns ju lite konstigt. Men samtidigt kan jag inte renovera eller jobba om jag ska ha henne trots att vi bestämt annat för längesedan. Jag blir inte klok, men jag skrattar ändå åt det, vet inte vad det är med mig,  jag känner mig så glad i hela kroppen, kan inte ens bli arg över saker jag förut kunde bli arg över. Lite konstigt.



Märkligt. ;)


its all about the fucking money!

"Vi behöver fler uppgifter för att ta beslut om ditt studiebidrag, vi ber dig därför svara på frågorna i brevet vi skickat till dig"
- NÄ NU JÄVLAR! Förstår ni hur stressad en småbarnsmamma blir av sånt här? Ni är medvetna om att jag har räkningar att betala? För just nu, känns det inte riktigt så. Jag vet en som måste göra ett besök hos annan intitution under dagen, fasen vad roligt, inte.
Jag har förvisso aldrig förväntat mig att detta skulle gå snabbt, men nu har det inte ens nästan tagit en acceptabelt lång tid, tvärtom så har det gått fruktansvärt långsamt och jag börjar verkligen tappa tålamodet och frustrationen smyger sig varsamt på bakifrån. Jag vet att jag klagar en del, och jag har mycket att göra idag, lämna in polisanmälningar, hämta blanketter, gå på stan med en eller två mammor. Förbereda lite för kvällens mat och kräftstund, planera kommande vecka och se efter hur jag bestämt ska ordna allt det praktiska med skolstart och inkomster och dylikt.
Ty det är inte många som har det så bra som mig, eller hur var det nu igen?

Det är klart att jag vet att pengar inte är allt, men det är en viktig beståndsdel i livet, en del som krånglar en hel jävla del just nu. Kanske inte är ett dugg förvånande att jag har en stressmage och idag så slog även ischiasen till lite och jag vill gråta en smula när jag la mig ner på golvet i fosterställning och hoppades på det bästa. Hela ryggen viker sig, det är obeskrivligt och en väldigt annorlunda känsla, ont gör det, men inte sådär att man säger AJ, utan det blir mer ett gnälligt ljud gjort av en förtvivlad mor och jag minns så väl mitt första "anfall" efter Sophies ankomst, och självklart skulle det inträffa när hon låg på skötbordet, så där låg jag i fosterställning med min arm upp på skötbordet så att barnet inte skulle ramla ner. Det kanske är svårt att förstå paniken i min stackars lilla kropp just vid det tillfället, men inte var den lindrig, för hon var bara två månader gammal och gjorde lite som hon själv ville.




Allting kommer att lösas och bli bättre igen
om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm!


Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle




nästan alla förutom jag.

Det är bra underbart att se alla gå runt och hålla om varandra och även om jag saknar det så känns det helt okej att vara där jag är just nu. Trots lite förvirring och oförstånd, jag klantar mig ändå bara och det alltid, av någon besynnerlig anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Men känner mig ändå tämligen nöjd, för mys det får jag iallafall grundligt av och en himla tur är ju det, vad skulle jag annars ta mig till? Det känns kanske dumt att säga, men jag önskar verkligen att jag hittar någon att dela livet med och att jag känner mig stensäker på det. Jag önskar att allt skulle kännas rätt och att ärlighet och klarspråk vore en självklarhet, något jag aldrig riktigt fått erfara. Jag vill verkligen hitta den där karln, som inte bara är hygglig, gedigen och bra att ha och göra med, jag skulle även vilja uppleva lite romantik nån (jävla satans) gång. Ja jag svär mycket när jag är halvt osäker men ändock känner en smula irritation, det är nog något, som med tiden ska övas bort.

Åh jag bara önskar att du såg mig nu när jag sträcker ut mina armar och greppar efter dig, när jag ger dig en möjlighet att ta. Jag vill så gärna förstå varför vi inte kan lägga fler kort, helst långsamt men säkert, men bekräftelser är bra. Men jag ber varmaste om ursäkt för min kryptism, mina metaforer och min oförmåga att se vad som borde sägas och göras. Det är något, även det att jobba på. Men allt har tid sin och sin plats samt skall helst göras i rätt ordning, utan regrets och onödiga händelser. Åh om du bara såg mig nu, när jag sträcker ut mina armar och greppar efter dig.

Oförstående om situationens omständigheter ser jag tillbaka på gårdagen och inser att det finns en hel del till att analysera, men jag tänker låta det förbigå mig, för det vidrör mig inte egentligen, det kommer att ge mig en sömnlös natt, något jag inte vill erfara just vid detta tillfälle, jag tänker ta allt som det kommer hädanefter. Och det får nog bli dagens löfte samt avslutning på detta inlägg..




Se mig för den jag verkligen är.
Ta mig för den jag verkligen är.
Gilla mig för den jag verkligen är.


!

Jag kan inte annat än att skratta åt mig själv, vad fan pysslar jag med? DET ÄR ROLIGT. Ta det som det fucking kommer, ditt jävla pucko till blockmongo. Överdramatisk var ordet, nu är det bannemej dags att skärpa sig lite. För det här är fan inte helt normalt. Herremingud.
Så nu sitter jag, istället för less och apatisk som nyss, skrattandes och funderandes över hur patetisk jag kan vara ibland, helt jävla stört. Vad fan ligger det i? Jag är en ung människa med livet framför mig, jag förstår inte varför jag ska ta allt som händer och göra det till någon anledning till undergång. Nä nu jävlar, äre tammetusan dags att ta sig i kragen på riktigt. Det finns inget i världen att gråta över, inget att dras ner av, som inte någon annan erfarit någon värre version av.
Jag har det nog ganska bra trots allt och jag ber om ursäkt till och för mig själv, att jag kan vara en sådan idiot så jävla ofta, att jag inte ens förstår vad som är bäst för mig själv. Tur att jag har en sån himla bra kudde att mysa med ikväll, för det kommer att behövas, och vadå inte vilja äta en massa? Är du ett pucko? Ät kvinna, ät tills du förgås.

Jag tackar alla mina vänner för fina komplimanger i helgen, det värmer att ni tycker att jag blivit så fin nu när jag gått upp lite i vikt igen, till en normal vikt. Tack för att ni helt spontant mitt i en annan konversation sa att jag ser så frisk och fin ut, att jag fått tillbaka mina kurvor.


"jag längtar verkligen tills jag har en lägenhet med EGEN toalett och dusch! Jag vill aldrig mer bo ovanför en zooaffär och dela toalett och dusch med en 30-40 årig man som kallas för "spider" och har långt hår med en flin"
Ja, vissa har det ju alltid värre.


Detta blev ett fruktansvärt mystiskt, konstigt och slamsigt inlägg.
De orden beskriver nog mitt humor för dagen tämligen bra också.

(Sophie, jag läääälskar dig)

.

helvedde!

Jag trodde att det fanns någon för alla, men varför finns det ingen för mig? Alla val jag gör i detta liv blirs alltid så fel, det har inte skadat mig så fruktansvärt hittills, men jag märker att jag blir frustrerad, förvirrad och aningen lätt irriterad. Kan jag någonsin, någonsin få något att gå bra.
Vem ska egentligen beskyllas? Jag kunde ha haft allt jag någonsin velat ha redan och jag önskar att jag visste vad fan jag ska göra, för nu börjar jag bli riktigt less på allt detta dravell, prioritera mig själv sa jag och jag har gjort det lite smått, men inte fullt ut.

Och när jag idag fick frågan, från ännu en främmande man om hurvida jag har fina fötter eller inte, så la jag varsamt mitt ansikte i händerna och sa tyst för mig själv, namnet på en väldigt helig man. För VARFÖR, VARFÖÖÖÖÖR kommer alla sånna till mig. GE MIG NORMALA MÄN, du allsmäktiga fader! Vart finns alla trevliga, gedigna, snälla, omtänksamma och underbara män, något pojkvänsmaterial som skulle kunna tänka sig att vara med mig på en annan nivå.
Det är nästan så pass att man överväger att skita i fucking allt och bara koncentrera sig på sig själv och sitt barn, helt och endast. För jag vet att jag klarar allt själv, det kanske blir tomt om nätterna, men hellre en tom säng än ännu ett brustet hjärta.

Det är en sån dag, då jag känner, att ett hus, med fin inredning, ute i ingenstans vore en plats för mig, där slipper man nog alla bekymmer och kan koncentera sig på sig själv och dom man redan och alltid kommer att älska. VAD FAN ÄR PROBLEMET, jag tror jag får ett psykbryt. Men jag försöker, försöker verkligen att koncentrera mig på det som är viktigt här och nu och inte överanalysera, helst inte analysera alls faktiskt. För det är nog lika bra, tror jag bestämt.
För när allt kommer omkring, så finns det bara en riktigt viktig "sak" i mitt liv, ett mål, ett ändamål och ett tillvägagångssätt och jag tänker tammetusan fixa det här nu.

Vi har solen i ögonen, den bländar och förblindar.
Den förskönar och välgör
.
Den ger värme och skiner hopp.



Jag är lycklig att jag har dig, jag älskar dig mer än allt annat
och jag önskar verkligen att jag kunde ge dig världen.
Men ibland är det svårt, när man tappat all reson, när man önskar
att allt vore enklare, när man skulle vilja ha allt, som man inte kan få.
Jag hoppas att oturen vänder snart så jag kan ge dig allt och mer därtill.




!

"When your so downhearted and missunderstood - hold on tight to your dream"

Nä, nu jääävlar.



skrattar dig så nära facet det går.



Jag är inte sämre än andra.
jag är definitivt inte sämre än dig
och trots att du skulle vara den som känner mig bäst
så känner du mig förvånandsvärt lite.
Tror du att en sådan kommentar påverkar mig.
tss, amatör, vad jag ogillar dig skarpt nu.
Säger inga namn, jag är inte sån.
Har mer moral och värdighet än så.
Men fortsätt ditt smutskastningsspel om du mår bättre av det.
För mig rubbar du inte, hur mycket du än vill.

Ses ikväll, söta bästastaraste kompis :)


Imorgon blir det iallafall utgång med två mammakompisar, ser fram emot det!



blablabla

Jag anser inte att jag gör något fel, men jag vet ingenting, så det är väl som vanligt. Men här på jobbet kan jag tänka på något annat än alla livets funderingar. Dock har jag arbetat så flitigt sedan imorse att det verkar slut på jobb, går lösa rykten om att det betyder hemgång för min del, men det känns motigt, vill ha något att göra, så funderar på allvar att ta min lön till birsta för att köpa golv till badrummet, det ska tas från repfonden. Men kvitton måste lämnas in i efterhand, så man får bestämt om än ofrivilligt ligga ut med några hundralappar, inget fel med det. För då kanske jag har något att göra under dagen.


massförvirring och fetma, brottslighet och helvetet nästa.

vad händer ikväll, är min stora fråga.. folk fyller iallafall år!




men ändå inte har det bra.

Jag har funderat, analyserat och egentligen inte kommit fram till mycket, men det är tråkigt att det kommit till detta, men jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen, känns inte som om det saknas något som inte fanns där innan. Känns inte som att det är någon skillnad på då och nu, förutom att jag känner mig gladare och lättare, för det har verkligen inte fört med sig något negativt egentligen, inte för mig, men kanske för andra. Men ur den aspekten kan jag inte påverka mer än vad jag redan gör och har försökt göra den senaste tiden. När hjärnan styr över hjärtat så slutar det bra. För avbryt var ett bra ord som en viss person sa till mig ungefär en miljon gånger innan jag verkligen använde termen till något av vett. 

Vi bär alla på våra hemligheter och jag vet att jag inte alltid var perfekt, så inte heller du. Jag har inte felat och det tror jag inte heller att du har. Det var nog bara kombinationen som gjorde att det spårade ur, tåget körde ur rälsen och gled långt åt helvete in i skogen. Som om det inte var något konstigt med det. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Men när det väl analyserats så känns det som om det inte är någon skillnad, men älskar är ett hårt ord, trots det kommer jag alltid använda det om dig. För på något vänster så är det så det känns. Men ändå inte, för det är inte på det viset. Men jag älskar allt du gav mig och jag antar att du förstår vad jag menar när jag säger just det. Avbryt, avbrutet, avbrutet. Det var tråkigt, det var svårt, det var galet, det var ledsamt men härligt och frigörande.


(men vart är vi påväg, när vi möts här halvvägs

när tvivel och reson, sakta smyger sig på.

Vart ska vi gå, när  vi inte vet, vilket håll vi siktar åt.

Du sa att jag spökade,

jag sa att du alltid kommer att finnas kvar.)






Sedär, skönheten i norr!

När jag vaknade imorse vaknade jag av känslan att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig och för första gången på länge, kände jag mig riktigt trygg, som om ingenting i världen kunde skada mig, som om allt hemskt som kan hända redan har hänt och det var med en känsla av lättnad jag insåg att allt kommer att bli bra, bättre och antagligen bäst. För nu har jag bestämt mig och jag ska hålla mig fast vid det beslutet, att sitta, stå och ligga, där jag känner mig trygg.
Och jag ska börja unna mig allt möjligt som finns i världen som får mig att må bra, uppdrag "Prioritera-mig-själv" fick helst plötsligt en ny innerbörd och mening. Det känns som om allt som hänt i mitt liv, bra som dåligt äntligen satt sina spår.
För efter hemskheterna igår och tryggheten av att veta att det alltid kommer att finnas någon där för mig så känns min själ lättare än på länge. Och 2004 känns mycket lättare att bearbeta, för varje person man öppnar sin mun för, varje person man delger till, så känns allt lättare för en stund och det är som om inget annat spelar någon roll längre. För vetskapen om att allt bara kan bli bättre känns frigörande.


En evighet i ett ögonblick.
Vad vore bättre än att se dig, med mig.
I en harmonisk symfoni.
Vad vore större än att få känna din själ
När den inmundigar min.
När allt är större än ingenting
Och ingenting är större än allt.

För varje tanke, varje andetag.
Förnimmer jag dig. Och det pirrar.
Som om det vore första gången - min sköna.



Jag vill så gärna, och jag väntar gärna,
på att du vill så gärna.
Man kan låta tiden vara
och vänta på alla svaren.
Och jag väntar gärna.
På att vi hittar svaren,
på allt vi inte vet.



handyman

Så efter att ha fått mitt andra vansinnesutbrott på exakt samma lampa så ger jag verkligen upp hoppet om att den kommer att börja lysa i min närvaro och har därför avsagt mig ansvaret för den totalt och erkänt för mig själv att jag fan inte klarar av att bo utan en man.. hur mycket jag än har velat tro det under snart 10 månader, för under upprepande tillfällen har jag fått erfara att det behövs en man här, även om jag klarar det allra mesta själv. För det är de där små sakerna som jag inte riktigt kan hantera själv, som när lamporna i hallen, garderoben, sophies rum samt i toaletten slutade fungera, speciellt i samband med att avloppet sket sig (och det bokstavligt). Vilket människosläkte har då hjälpt och assisterat mig med att få dessa saker att fungera? MÄN.. teknikprylarna klarar jag av mer än väl, men när det kommer till el och avlopp så är jag handfallen och även fast jag faktiskt lyckades få lampan att lysa en gång så är det det slutgiltiga resultatet som verkligen räknas och det gör mig förbannad att veta att jag inte kunde få det att funktionera HELT själv. Nej, nu får jag ta in en handyman att fixa detta och jag vet exakt vem.

Vidare så inväntar jag folk nu, som bör komma närsomhelst för deras egen överlevnad, nä skämt åsido, jag vill faktiskt börja mysa nu, har väntat hela dagen även om den blivit fördriven med den längsta men snabbaste fikat på väldigt länge, på som sagt hela fyra timmar. - FANTASTISKT.



Jag är rosa idag, dagen till ära och har insett att jag behöver en handyman.
Så jag har ringt hit en händig och gedigen manlig granne.
Ty de behövs i min vardag, tur att jag har bra grannar.


konsten att lyssna.

Vissa förstår helt enkelt inte ett nej och det känns som att det är på tiden att man börjar lyssna till andra. För det är verkligen något människor är dåliga på och ja, efter att jag nu suttit på ett fik med en gammal men kär vän och pratat i fyra timmar och fått erfara vad himla mycket intressant människor har att berätta så lovar jag mig själv att bli bättre på att verkligen lyssna och inte bara låta det åka in genom ena örat och ut genom det andra. Eftersom det inte bara är så att man får egna erfarenheter av andra utan att  personen man pratar med även blir glad om man verkligen förstår vad denne säger och kanske kan ställa en följdfråga, så uppmuntrar jag andra att försöka göra så, för alldeles för många gånger har jag suttit och vetat att jag sagt något och när jag nämner det igen så har personen ingen aning om vad jag pratar om, för de har inte lyssnat.

Många av mina vänner säger att jag är en sån som står och verkligen fokuserar på personen och som verkligen ser intresserad ut av vad dom säger och de påstår även att det är därför jag får så många vänner och intressenter, speciellt på krogen, tydligen så har det något att göra med hur jag står och blinkar (vanliga men extra långa, jag-är-intresserad-av-vad-du-säger-blickar) när jag pratar med någon. Intressant tyckte jag, eftersom jag inte insåg att jag gjorde så, men när jag tänkte efter en gång under tiden jag pratade med någon så insåg jag själv att det var så. Och det är för att jag verkligen, verkligen är intresserad av andra liv, jag lossas inte för att ställa mig in, jag är gediget intresserat.




Så folk, lär er lyssna på era medmänniskor, de besitter sjuka erfarenheter
som tåls att delges och tas in i huvudet. INTRESSANT.

Jag har lärt mig lite nytt om Japan idag, jag har sett konst.
Fått höra om materfarenheter, framtidsplaner.
Gamla minnen jag själv förlagt i huvudet.
Pratat om pinsamma och awesome händelser.
Framförallt diskuterat saker av allvarligt värde.
Tack A för en fin fyra timmars fika!



långvariga kortheter.

Ja, så har jag funderat igen, eller som vanligt suttit och diskuterat med någon, eller åtminstone pratat med någon, i detta fall min bästa granne, the handyman som ska hjälpa mig med lampan imorgon (hoppas jag, annars fåru stryk!) om detta med relationer och giftermål, det är ganska långt bort för oss båda två men vi satt och pratade om året och jag berättade om farmor och farfars stundande 50års bröllopsdag och satt en stund fascinerad om hur människor förr i tiden lyckades så himla mycket bättre, för sådana relationer existerar inte längre, det finns som en ny inbyggd suktan efter något bättre, något med spännande och något man för tillfället tycker skulle kunna ha potential att bli något mycket mer långvarigt än det man redan har. Det är nog därför man har så svårt att dejta, det är svårt att ta något på allvar när man inte kan föreställa sig något i 50 år, utan det handlar om månader, sedan år, men aldrig så länge och för att lyckas med något sådant måste man träffa sin andra hälft, sin själsfrände ungefär i åldern jag är i nu. För då kan jag likt farfar fira min 70års dag samt 50års bröllopsdag under samma år, och det tycker jag är fruktansvärt fantastiskt och enastående.

Något som kräver en liten eftertanke samt en stor eloge, för de verkar alltid ha det bra och deras historia är så himla fin att jag inte vet om jag ska gråta av lycka eller skratta av förtvivlan att det aldrig, aldrig kommer att hända mig. Inte ens om jag ville, för det finns bara en stor och ovillkorligt underbar kärlek i livet, men vi i vårat samhälle koncenterar oss på alldeles på tok för många onödigheter. Pengar, är ett ämne som snabbt återkommer och jag tror mig våga säga att det var annorlunda då för att det bara var mannen som jobbade och det med besked, kvinnan kunde varsamt ta hand om hemmet och sedan mannen när han kom hem från jobbet, altså kunde hon alltid hålla honom i bästa skick mest hela tiden med sitt glada humör som inte var förstört av stress och arbete. Alltså en lugn person i familjen och en helt slut sådär på kvällskvisten, en lugn som kan ta hand om den som är helt slut. Jag önskar att det var så simpelt, men är skeptisk till det mesta. Min och Johans fairytale hade kunnat vara så underbart fin som min farmor och farfars, men det kommer aldrig att gå, för vi har ingen fin historia som framkallar lycka och frustration hos andra.


Jag ber om ursäkt för flummig formulering och hoppas att ni förstår.
Klockan är snart 02 och jag är så trött efter en fullsmockad dag
att jag faktiskt tänker sova nu.
Speciellt för att orka springa imorgon.



ett sånt inlägg.

Eftersom jag mer eller mindre blivit lite lokalkänd för mina kryptiska blogginlägg så tänker jag skriva ännu ett.. för jag sitter här nu och vet varken ut eller in om någonting och det tär på mig, i ett par utslitna mysbyxor och en tshirt som inte har doften av min parfym. Tär, är förövrigt ett ord jag använder rätt frekvent, jag vet inte varför, kan vara så att jag känner mig rätt tärd eller så tycker jag om att skriva att jag känner mig så. Hur som haver, jag blir förvirrad, lite pirrig och lite stel i kroppen av allt som pågår just nu. Det kommer aldrig att vara du, utan jag. Och jag vet inte vad som är mest skrämmande, känslan av att kanske misslyckas ännu en gång eller att faktiskt lyckas och det helt utomordentligt. Jag har ännu inte lyckats lokalisera känslan än och det är kanske i sanningensnamn lika bra, för vad vore jag utan mina funderingar? vad vore jag utan problem och hjärtesorg/förvirring. Vad vore Alexandra utan lite dramatik men samtidigt i ett försök att int stå i centrum.

Citerar min egen far "för jag tror att du är en person som gärna står i centrum, men försöker agera som om du inte vill det. Vara i centrum men helst slippa det uppenbara ansvaret är något jag själv brukar försöka med, tyvärr misslyckas det för det mesta, d.v.s, jag hamnar i centrum men åker på ansvaret också"

Det ligger väl en hel del sanning i det uttalandet och jag blev själv lite chockerad över hur rakt in i själen det kändes att höra min egen far säga det, att han visste så mycket om mig trots allt som varit.
"Men gärna med en dramatisk touch till anrättningen, annars vore det ju inte vår Alexandra"

Ja, jag gav mina föräldrar något speciellt att bita i där för över ett halvår sedan och jag vet att jag gjorde felaktiga saker, jag vet att mina ångestattacker tog mig, att sansen åkte ut med nya kärlekar, nya människor och nya upplevelser samt erfarenheter. Det känns som att jag börjar hamna där igen, det kommer nya tider till allt, men alltid med lite dramatik, jag önskar att jag visste exakt vad jag skulle göra och slutade överanalysera allt. För det är egentligen inte bra för varken mig eller de situationer samt människor som jag faktiskt utsätter för denna kroniska överanalysering och dramatik.
För det är just det jag gör nu och jag ber vissa speciella människor i min omgivning om ursäkt för detta, jag vet inte vad jag gör med och för er, inte mer än vad jag vet att jag gör med och för mig själv. Men i slutänden är detta ett av de viktigaste besluten som någonsin kommer att behöva tas, även om det är lite trivialt och framstår simpelt och oviktigt för andra, så vet jag att för mig är detta ett stort steg för egen framgång och välmående.
För som jag sa förut; Jag ska börja prioritera mig själv.

"För det är väl vad man får lov att kalla dig nu, en kvinna"
och jag lovar mig själv att hädanefter framstå mer som en kvinna än en tjej, för även om det här är den bästa tiden i mitt liv så måste jag sätta mig till rätta i en varm famn och i ett varmt hem och känna att här hör jag hemma, för alltid.


Kyss mig på pannan, håll min hand
se på mig som det bästa i livet, varje dag.
Håll av mig som du håller av dig själv.
Håll mitt hjärta i din hand
såsom jag håller ditt i min.
Kyss mig lätt på pannan, smek min hand.


(Citaten kommer ifrån pappas tal till mig på studentdagen, jag älskar dig!)


regnar pengar.

"så man ska lösa problem i Sverige. sopa det under mattan, spraya lite doftspray och problemet är löst."

Det var iallafall så min kära camilla sa när jag berättade om att jag haft en helvetesdag, först med vansinnesutbrott på en människa och sedan på en lampa, varpå avgörandet kom.. det luktar konstigt i mitt vardagsrum, det är nystädat och nyskurat så ingenting, absolut ingenting borde lukta konstigt, ändock fortsätter jag känna lukten av tonfisk, konstigt tänker ni nu, men det var nästan två veckor sedan jag åt det. Hur som haver sitter lukten i och jag försöker lokalisera den. Efter att ha gått omkring i alla rum konstaterade jag att det BARA var just där jag satt i soffan, så jag drog slutsatsen att antingen så luktar jag illa eller så är det soffan, så jag begav mig till toaletten och utan att fundera vidare så sprayade jag soffan med doftsprayen jag brukar ha på toaletten. Jag ställde mig och funderade ett tag, satt mig nöjt och rapporterade till Camilla, tills jag insåg att jag faktiskt satt PRECIS där jag sprayade och jag ska snart över till grannen och har lite grannfrämja och se på film, jag hoppas verkligen att jag slipper lukta av doftspray, nog för att den luktar fräscht, men någon måtta får det faktiskt vara. För jag menar, hur ter den sig till min parfym? Antagligen inte så bra som jag vill tro just nu.


Låten nedan måste höras och som ni ser så är budskapet rättfram och konkret, även enligt mig helt korrekt och nästan läskigt sanningsenligt. Promoe, du är min nya idol! truly!
INFLATION (bara delar av texten)

Känns som om vår del av världen drabbats av en inflation
Skulle räcka med hälften av allt vi har ida’
Ser man allt i skiten som kommer så är det fan inte klokt
Men är det frågan om vår tillväxt då blir svaret ja
Känns som om vår del av världen drabbats av en inflation
Som om man har allt men ändå inte har det bra
Medan sanningen sitter ouppnåelig i sitt vita torn
Står vi näst på tur frågan är vem och vad vi har

Där inflation av orden inflation har känslor
Och inflation av mod följer på en inflation av människor
Som om livet tappat allt sitt eget värde
Vi offrar billigt en kontinent av tredje världen
Dem säger att det tredje världskriget e inte här än.

Dom snackar lågkonjunktur, dom snackar inflation
Dom snackar aldrig någonting om vår situation


Ni chockar folket med kris för att få dem med eran, chockterapi
för att bygga en pyramid
Ni snackar överreglering, ni snackar recession
Ni snackar jävligt avslappnat om depression

För enda sen kriserna på 20 och 30-talet
Så blir ni alltid räddade av skattebetalarna.

Vem finns kvar o klandra
När vi har spelat ut oss mot varandra
Vad finns kvar o handla
När vi har köpt upp precis allting man kan
Vem e värd o offra när vi ska skära ner, blir det inte på vår bekostnad


Blixtar hagel åska
Ändå fortsätter vi bara låtsas som det regnade pengar
Känn hur det rämnar sen när du lämnar jordelivet
Står det skrivet att du måste lämna ensam
O du måste lämna allt du tjänat på din broder o kusiner inklusive ränta
När du gör upp räkenskaperna med skaparn eller skaparna
Handlar det inte om pengarna eller sakerna
Här finns inget vi kan sakna eller betala
Men när vi ligger nakna där i gravarna




GLÖM INTE: MinaOrdTillSophie



its all in the air.

Det har blivit en hel del klagomål här på senaste men när jag idag skulle äta lunch med min mor, moster och petronella (gemensam kompis till ovanstående) så blev jag som vanligt tvungen att fråga om innehållsförteckning på ett bröd, detta brukar alltid ge klarhet i hurvida jag kan eller inte kan äta just detta. Men icke, det existerade ingen innehållsförteckning på brödet... detta är inte första gången på just det här stället, förut kunde de inte heller redovisa om det var nötter i glassen, detta tycker jag skall vara en självklarhet på alla cafeer/restauranter. Kunde ska alltid kunna bli underättad om vad som finns i det de ska äta, allergi eller inte. Skandalöst skulle jag vilja kalla det, såsom så många gånger förr slutade min exklusiva lunch i två korvar och mos. Man kan inte undgå eller fly ifrån lessheten som uppstår då, och folk tycker att det är konstigt att jag inte alltid orkar fråga om vad som finns i saker, ack jag kör hellre något jag vet än göra någon besväret att behöva säga att de inte har någon innehållsförteckning på maten de serverar.

Jag har gjort illa mig lite på senaste tiden, först var det lillfingret i en underlig incident med min dotter och senare för bara någon vecka sedan på en festival stukade jag foten. Hur som haver så har ingen av dessa skador läkt, utan varje morgon vaknar jag med ett stelt och ont finger samt en ond fot som legat konstigt och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt saken. Har fått tips om kådsalva och springa bort smärtan i foten, jag är inte så övertygad om att det är det lämpligaste och vad gäller fingret så kan jag bara konstatera att det verkar fungera tämligen normalt under dagarna men gör som mest ont när det varit stilla ett tag.

Nu är det dags för något som jag bävat mig för alldeles förlänge, sommarens storstädning! Och jag vet inte om ni minns min vårstädning, men den tog alltså två dagar, jag tänkte vara lika effektiv men under kortare tid denna gång. Behövs iallafall verkligen, eller så ser det bara ut så för att alla sommarens packning ligger i hallen...



Innehållsförteckning är ett måste alla ni!
Morgondagen bär på mysigheter
och på fredag är det jobb! JIPPIE! (jag är seriös)


Olika metoder

"Det finns inget rätt inget fel, alla kör sin grej" och jag tror att promoe har rätt i det, kopplar det lätt till föräldraskap och uppfostran, för det finns ingen "såhär-måste-du-göra-bok", det finns ingen given väg, inget rätt och inget fel, bara många olika versioner av hur man ska gå tillväga och det behövs anpassas till livsstil och familjesituation. Så jag tänkte egentligen bara säga att jag blir förbannad när folk ifrågasätter mitt sätt och även andras, för de må tro att de vet bättre själv, men det är nog inte så i slutändan. För även om jag har använt en ganska slapp, rättvis men konkret uppfostringsmetod på Sophie så har det ju gått jättebra och hon är en lycklig lite tjej, trots att hon varit en del med farmor och mormor. Det tror jag har gjort henne till en bättre människa, någon som vågar möta nya människor och som inte är sen med att visa vad hon vill.
Jag tror att det inte varit något problem för min lilla tjej att ha fått vara med mina kompisar, hon tycker väldigt bra om dom och det glädjer mig att jag kan ta med henne och vara med dom. Många äldre föräldrar är bara hemma eller i lekparker, vi skaffar oss erfarenheter med andra människor runt omkring och jag tror att det gör henne gott att lära sig att vara med många olika människor och människotyper, inte bara släktingar och säkerheten i hemmet. Där skiljer det sig nog mycket mellan unga föräldrar och något äldre föräldrar, faktumet att vi tar med våra barn på helt andra former av aktiviteter.

Jag kan stolt se på henne och se tillbaka på tiden som varit och säga: FY, detta gjorde jag bra.
För hon är inte bara världens sötaste, hon är den coolaste, underbaraste och mysigaste lilla tjejen man kan vara priviligerad att få.


Det finns lika många uppfostringsmetoder som det finns föräldrar.
Det finns alltså inget rätt, inget fel, alla kör sin grej.
Och rätt tur är väl det ändå.




Roland 70år!

Farfar firades som firas skall!

För nu när gubben har gått in på de fantastiska 70 åren så drog hela släkten till med fest, som han själv och hans söner fick bekosta, inte illa för oss andra med andra ord. Det börjades serveras matpaj till lunch följt av härlig blåbärstårta och som vanligt när min käre far är involverad så glöms min allergi bort eller klantas ihop. Jag har aldrig riktigt förstått hur det kan gå till då det aldrig hänt min mor, men karln ska givetvis ha en eloge för att ha försökt tänka efter men misslyckades på mållinjen, dessert hade han lyckats köpa till mig iallafall. Efter detta satt vi mest och umgicks tills middagen skulle stundas, tanken var väll 19 tiden men jag tror bestämt att det Nilssonska residentet lyckades bidra med en middag runt 21.30 tiden, då tiden sprang iväg väldigt snabbt i solen på klipporna med en öl i handen. Jag är inte den som klandrar någon.
Efter att ha förtärt denna underbara middag (som jag förövrigt fick be mamma köpa med när hon skulle komma och hämta Sophie eftersom pappa ännu en gång glömt läsa på förpackningen) samlade vi gemensamma krafter och tog oss till Bylanders badtunna, där förträffliga 40 grader hade nåtts och som man säger, där det finns hjärterum finns det stjärterum och vi slog nästan rekordet, vi var nog 11 där i till slut och efter några vändor ner i det underbara och svala havet så gav vi upp och satt oss på altanen för att ta ur bagen ur boxen och tömma det sista som återstod innan natten tog över både rason och förstånd och tröttheten började trycka sig på. En efter en gav släktet upp och jag samt min bror gick i skenet av en mobiltelefon till stugan vi skulle sova i. Där vi efter att ha letat pengar i 10 min la oss och vaknade upp nästa morgon till den härliga kondensen på dörrens fönster, som uppstått under natten och stugan var därav ganska äcklig och kvav, så åtminstone jag beslutade mig för att kliva upp och möttes omedelbart av pigg och alert släkt, hur nu detta gått till kan jag inte ens spekulera i, de brukar ligga i generna att sovas skall till lunchtid, när det varit en sådan sjudundrande fest som kvällen innan. Det var nog solen som lurade ut dom ur deras hålor och så slutade Farfar Rolands 70årsfirande, efter bad och stora fynd av gårdagens myggbet samt en bruten tå på våran far, som sig bör för farfar firades som firas skall.




För jag älskar dig!

(Nyäten, myggäten och förfriskad tackar jag för en kväll i goda vännerslag / Alexandra)

YOU ONLY LIVE ONCE - so make it count.


suck.

Jag vet inte vad jag ska säga, det är som att allt vett och sans lämnat hjärnan. Imorgon bär iallafall jag och Sophie iväg på 70 års kalas, jepp! Gamm farfar fyller jämnt och det ska firas med pompa och ståt, såsom bara vi Nilssonare kan. Det kommer folk från norr och söder för att samlas på en Ö som är röd. Sophie skall enkom deltaga dagstid och jag antar att det blir bäst för alla. Vi som spenderat majoriteten av våra livs somrar där vet exakt varför. Det är inte pga min bekvämlighet, möjligtvis för allas isåfall, men det är för att vi inte har en stor stuga utan flera stora, vilket skulle innebära att sophie får sova ensam i en stuga medan vi är i den stora och firar. Detta är för vilken förälder som helst ohållbart. Möjligtvis hade det varit genomförbart om hon;

1. sovit där förut och visste vad som gäller.

2. varit lite äldre och lyssnat exakt på vad vi säger.

3. hade ett lokalsinne som var bättre änen 2½ årings, då jag faktiskt inte vill att hon ska ta sig ut ur stugan och kanske lyckas ta sig ner i vattnet istället för upp till den stora stugan.

4. det hade funnits massa andra barn att leka med.


Hur som haver så ska hon hämtas på alnön av min utomordentligt underbara mor. (jag ger dig en massa creds, för att du alltid förstår problemet ur ett helt annat perspektiv än vad alla andra gör. För jag vet att du är säker på att jag alltid kommer att hålla av Sophie mest, även om jag just nu är i en liten sekvens i mitt liv då jag tvivlar på en himla massa saker och jag vet inte vart jag skulle ta vägen utan dig och pappa vid min sida. Ni försöker iallafall förstå.


När jag inte vet vad jag ska ta mig till, när jag är där nere där jag varit förut.

Så vet jag iallafall en sak, förutom att jag lever för min dotter.

Att denna "saying" alltid kommer att finnas väl tillhands.

"And why do we fall? - So that we might learn to pick ourselves up."


Du sa att jag spökade
jag sa att du fanns kvar.
du lämnade allt du samlat på dig
och jag öppnade min dörr.
Du var och är min svaghet
och jag var din största kärlek.
Vi delade det finaste som fanns
och det lever vidare.
Du sa att jag spökade
jag sa att du fanns kvar.
vi omfamnade varandra
och plötsligt betydde inget
lika mycket som det gjorde innan.
Du ville fortsätta där vi slutade
jag ville börja om på nytt.
Vi möttes halvägs.
Jag behöver inte blicka tillbaka
när framtiden är så nära till hands.
Du vill gottgöra vad du gjorde
så framtiden känns säkrare.
Du sa att jag spökade
jag sa att du fanns kvar..
Nu har du lämnat allt du samlat på dig
och jag släppte in dig genom min dörr.

(men vart är vi påväg, när vi möts här halvvägs

när tvivel och reson, sakta smyger sig på.

Vart ska vi gå, när  vi inte vet, vilket håll vi siktar åt.

Du sa att jag spökade,

jag sa att du alltid kommer att finnas kvar.)

©SveaAlexandra


Hemkomsten

Det var en skön känsla att vara tillbaka på kontoret och göra någon nytta, även om jag saknar staden som aldrig förr och även fast jag mådde som en stucken gris och såg ut som en rockstar, med min nya coola tröja och solglasögonen på för att dölja mina mörka ringar, med håret som annars skulle föreställa en frisyr hastigt uppsatt med en snodd.
Under gårdagen talade jag med en väldigt trevlig vän, han brukar tjuva litegranna men denna gång nådde vår konversation ett helt nytt plan och jag insåg att det fanns lite omtanke och hjälpsamhet bakom karln. Du bryr dig om det vi pratade om och det känns ärligt och uppriktigt. Jag ska verkligen ta det du sa i betänkande.


Du - jag ber om ursäkt för inatt, jag vet inte vad som hände? VAD FAN HÄNDE?
Snabbt gick det iallafall och rätt utför.

Jag har förövrigt blivit helt såld på PROMOE
det är en gedigen karl som skriver texter
som är läskigt sanningsenliga,
samhällskritiska och
helt underbara!


Ingen glittrar som dig Stockholm,
ingen har lockat mig som du

Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt
Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt

Jag har seglat på ett stormande hav
och tro mig, jag har velat stävja vinden
Det är kyligt här i natt,
när Stockholm kysser mig på kinden

Det är som om jag har ljugit när du frågar var jag får allting ifrån
Jag är slungad upp på bålet, om du undrar hur jag mår
Jag går ner till Årstaviken och sparkar höstlöv med min dotter
Gud välsigne hennes små fötter där dom går

En gång kände jag doften av ett varmt och vackert hem
Jag har saknat det, föraktat det och saknat det igen
Den värme man ska slås av när man låser upp sin dörr
En vacker dag blir ingenting som förr



Sophie trivdes bra ute i Laxsjön, hon har det tur hon.
Dock ville hon inte åka båt, utan ville tillbaka till gammelmormos hus.
Hoppas hon älskar den grillade falukorven lika mycket som jag gjorde
när jag var liten, jag kunde äta hur många skivor som helst.
Antagligen mer än alla andra tillsammans.
Gosh, jag saknar barndomen!




Ni snackar jävligt avslappnat om depression





let me stay the night.

Om jag bara fick stanna, om jag bara kunde stanna.
Om möjligheterna fanns till ett liv här, med min dotter så vore allt så lätt.
MEN, det är som allt annat, det kan inte gå vägen.
Och det tar emot något fruktansvärt att behöva åka hem nu.
Det är inte lätt att lämna det stället man alltid känt sig hemma.
Antaligen är det inte många som förstår mig nu, men jag känner verkligen
att jag skulle kunna bo här, resten av mina andandes dagar.
Men allt krångel får mig att sluta orka, jag ska åka hem och andas den tunga luften igen.
Gå på samma gator, se på samma människor, gå i samma tankar och samma spår.
Jag önskar

Snart sätter jag mig motvilligt i min bil och ska köra hem till härnösand, lilla kära Härnösand där alla vet allt om alla, eller där de åtminstone tror att de gör det, och det kommer aldrig bli annorlunda. Folk kommer alltid vara såhär, generation efter generation. När ska trenderna brytas, när ska krysset sluta vara den allmänna nattliga samlingplatsen, när ska mini sluta vara det stället man går till efter krogen, när ska kommunen skaffa andra aktiviteter till ungdomarna än det som erbjuds som lockar oss till drickesvanor vi lätt kan fastna i. NÄR kommer något bli annorlunda? Allt är likadant som för 30 år sedan och det kommer alltid förbli som det är.
Lesshet


Jag åker hem och hoppas på att allt blir bra, men tomheten blir nog desamma, jag hoppas jag hittar något som kan fylla det, jag hoppas verkligen att det finns något till det. Jag hoppas att Du kan erbjuda mig det.
Ses i den beryktade staden.







Något magiskt i luften här.

När jag satt där på tunnelbanan och blickade ut över alla människor som jag aldrig sett förut och hur de såg ut samt hur de förde sig, så insåg jag plötsligt varför jag trivs så mycket i denna stad, jo det är för att det finns någon för alla här, det måste göra det. Det finns verkligen människor av alla sorter och stiler och jag betvivlar att man kan gå runt här utan att hitta någon man kan fatta någon form av intresse för.

Det känns intressant att sitta och lyssna på människors prat om deras liv, även fast man inte borde tjuvlyssna, men jag är en sån som sitter själv, tyst i mina egna tankar, oftast utan ipod ändå, just för att kanske höra något. Just för att jag intresserar mig något fruktansvärt av människor.

Jag ser fram emot en promenad genom staden imorgon och följa med i flowet men ändå vara mig själv, andas den friska luften och bara se mig omkring efter vad som helst. En sak är säker, det är något i luften jag andas här, den är lättare och fyller mig på ett annat sätt, uppe i Norrland är luften tung och tär på mig. Det enda som verkligen saknas nu är mitt barn, jag saknar henne fruktansvärt, men även hon har en bra tid vet jag eftersom jag pratade med henne smått i telefonen idag, förvisso log samt fnissade hon mest, men jag vet att hon hade det mysigt på stranden med sin mormor.


"Snart är vi 20, kom jag på igen! Jag måste börja knåpa på en önskelista" (johanna)
 - Ja, jag vet, man vad ska man önska sig? (jag)
" Ett nytt jobb, ny lägenhet, ny stad... hahaha"
- Ja, antagligen! Ska vi köra på det?
"Ja tack!"
- Men... vem ska ge oss, hade vi tänkt?

(Och nej, Johanna, inte Göran Person, han är bara Gangster och Pimp..)

Jag och Johanna efterlyser någon som kan erbjuda allt eller något av ovanstående.



Mina tankar förövrigt, de som är över efter mitt livsfilosoferande,
går ut till Pablo och hans anhöriga och familj,
både i Härnösand som i Bolivia.
Läs om detta här




Det finns något i luften här.
Något som får mig att känna mig hel.
Något som får min kropp att hela sig själv.
Det är något magiskt
i luften här.
Något som förtrollar mig,
som bländar mig.
Något som gör mig stark i mig själv.
Det är något i det jag inandas.
som får mig att hoppas på en bättre tid.
Låt mig inhalera det magiska i luften här.
Alltid.




kråkan


Så sjung för allt du är värd i världens kallaste värld,
jag snackar inte om vädret
ta reda på vem du är, gör nåt du kallar ditt verk,
de kommer alltid va med dig

och sjung för att du är kär,
för allt va tyglarna bär du vet väl att du är värd det
sjung om allt som du bär inom och utom din själ
kompis ja tycker de klär dig



Jag orkar inte ens engagera mig åt alla störda kommentarer, men jag tycker att det är fruktansvärt roligt att folk orkar engagera sig åt att kommentera vad jag skriver på ett nedlåtande sätt.
Ni vet förmodligen fortfarande ingenting om mig, som de flesta andra som skriver.
Tack.



efter en lång helg.

Hej igen, jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu när jag varit down and out i fyra dagar, men jag har nästan återhämtat mig ifrån stölden och jag fick brev i fredags om att polisen har inte inlett någon förundersökning pga brist på vittnen och dylikt. Känns ju verkligen piss men är föga förvånande tyvärr, knappast så att jag förväntade mig att det skulle bli någon undersökning. Den turen har jag aldrig haft, inte ens den gången jag blev knivhotad och polismmyndigheterna som tycker att det är konstigt att inte alla anmäler allt hemskt de varit med om, det är som ingen mening, det enda som var bra med min anmälan om stöld var att jag kunde få nya saker, vad nu det ska ersätta i mitt liv? HELA mitt liv var på datorn i princip, alla minnen och liknande. Man blir trött för mindre måste jag säga.

Vidare så tror jag att livet aldrig slutar att förvåna en, för trots att jag gjort saker jag aldrig gjort förut, träffar människor jag aldrig träffat förut och fått nya upplevelser och erfarenheter så känns det inte helt okej, det är lite tomt och jag som älskar livet förstår inte varför det ska kännas såhär, när kommer min trygga tillvaro och varför känns den som något som är väldigt långt borta? Jag vill inte fastna här, jag vill neråt och jag blir fruktansvärt frustrerad när jag inser att det innebär en lång och jobbigt process som jag inte vet om jag är beredd att ta.

Men jag har sagt förut att jag ska börja prioritera mig själv, det har jag varit dålig på och det är därför jag tänker ta en privat liten semester ner till storstaden nästa vecka när det är pappa vecka, jag tänker träffa människor och försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Jag är i ett hål nu och är inte mig själv, orkar knappt skämta längre, knappt skriva och det är lite utav mina grejer, jag förstår om folk tyckt att jag varit tråkig den senaste tiden och det har nog gjort så att jag förlorat chanser som jag verkligen ville ta vara på. Jag är rädd att jag gjort personer jag velat träffa länge, besvikna. Men det är väll som det är helt enkelt. Om de skulle träffa mig om en vecka eller senare då jag kan vara mig själv utan mina tankar som präglat senaste tiden, så skulle det nog gå mycket bättre.




Jag önskar att jag får en till chans att bevisa vem jag egentligen är.
Jag kände mig nedstämd och tung senast.
Jag erbjöd inget bra när allt kommer omkring.
Men hoppas jag får en till chans.


RSS 2.0