Jag tänker och tänker och skriver och skriver och det kan bli tjatigt, jag vet.. men då få det vara så, för jag behöver skriva för att överleva min ensamhet.

Jag kom på att jag inte hann njuta så mycket av mitt hårt ihopknåpade bröllop. Det var på kvällen den fantastiska dagen som första blödningen kom och jag blev orolig på en gång och kunde inte riktigt komma tillbaka i rätt stämning, även om jag försökte att dölja det, genom dans och leenden så låg det där bak och grodde. Sedan var jag orolig varje dag och hann aldrig svälja att jag gifte mig. Och under min sjukhusvistelse har jag fortfarande varit Alexandra Nilsson och fått berätta för alla att jag gift mig och inte heter det längre men att det får gå nu eftersom leg och namn måste matcha i sjukvården. Så det var ju tur.. men det var också otur. Jag är fortfarande samma person som jag var innan för alla. Fröken Nilsson med sin pojkvän.

Nej vet ni vad, jag är Alexandra Viberg och jag var inlagd på Sundsvalls sjukhus med medföljande MAKE. Men jag känner i helhet att jag blivit berövad min känsla av att vara nygift och det kanske låter som att jag har orimliga krav och förväntningar, men är det så mycket att förvänta sig att få känna lycka den närmsta tiden efter sitt giftermål? Nej jag tror inte det, men vi blev bestulna på det. Det gör inte att jag älskar honom mindre, absolut inte. Vi går starkare ur detta.

Vi har båda gråtit, nästan av panik. Och av frustration. Hopplöshet.
Vi har båda slagit på saker och skrikit. Men inte framför varandra.
Jag har fallit till golvet i en hopplös omfamning av mig själv.
Krypt ihop till fosterställning och gråtit hejdlöst.
Jag har hört min make gråta, sett och känt hans tårar.
Vi har hållit varandras händer och haft närhet, av det äkta slaget.
Och jag tror att jag blev kär i honom igen, varje gång han sett in i mina ögon.
Sen den dagen, har jag upplevt hans oro och sorg och han min.
Vi har klättrat och mött fallet, men vi är nog redo att klättra igen.
Många må känna att vi varit snabba, ni kan fråga de vi känner
och alla kommer att säga samma sak, att det är självklart.
Vi är självklara, vi är inget utan varandra.
Jag har aldrig trott på själsfrände, men nu tror jag.
Och medans bröllopsbuketten vissnar, växer och frodas vi.
Våran gemensamma styrka.
Första prövningen som gifta - check.
Kärlek övervinner allt.

Idag anmälde jag organförlust till försäkringsbolaget. Det första han gjorde var att ge mig ersättning för inläggningen på sjukhuset. Tack och bock. Det andra han gjorde var att skicka en fullmakt till mig där jag godkänner att de får tillgång till mina journaler så att de ser att det handlar om ett förlorat organ - äggledaren.

Ska till läkaren idag efter mötet på socialförvaltningen eftersom jag inte upplever att läkningen på två av snitten har tagit några framsteg alls, tvärtom så tycker jag att det gör ondare att röra mig och exempelvis skratta är en plåga. Likaväl som det gör ont att gråta. Så om någon träffar på mig och jag är känslolös så är det inte så egentligen, jag vågar bara inte göra plötsliga rörelser.

Jag vet att pengar är en klen tröst när jag förlorat ett organ och halva min fertilitet och fått genomgå en otrolig sorg och saknad och känslan av tomhet, som varit helt ofantligt enorm, men om vi blir gravida igen kan vi ju dekorera bebisens rum med dom pengarna. Vårat hem är upplyst av solen om dagen och lampor om kvällen men känns ändå lika jävla mörk.

I vanliga fall brukar jag klä upp mig inför detta möte, men jag kan vara glad om jag kan klä mig överhuvudtaget. Ska göra ett tappert försök att sätta upp kråkboet i någon form utav knut på lill huvudet så att jag inte ser ut som en tjack knarkare..
I övrigt är jag glad att ingen ser allt jag googlat på senaste dygnen.. verkar ju helt sjuk i skallen helt ärligt!

Tack för mig! Och tack igen för alla kommentarer! Finner lite ljus i mörkret.

Tårarna har runnit i princip hela tiden sen klockan fyra idag och de tycks aldrig ta slut. Det var bara i duschen som de försvann bland alla renande droppar.

Det strömmar in välmenande kommentarer och peppande inlägg och jag glädjs för varenda ett även om jag inte har ork att svara på dom och ens publicera alla så är jag tacksam för vart enda en.


Imorgon ska jag vara på socialförvaltningen, kampen fortsätter, hur man än gör. För den som finns i livet. Min älskade fantastiska dotter. Jag vet inte hur jag ska orka, när jag normalt sett inte orkar detta, nu behöver jag skjuts till och från mötet och hoppas att jag klarar av att vara där. I nuläget vågar jag inte andas riktigt pga luften mot lungorna och jag vågar därmed inte heller prata riktigt utan är väldigt försiktig i orden. Det kanske är bra, eftersom jag annars har lätt att ta i lite i all frustration.

För att vara lite skämtsam (för tro det eller ej så går det faktiskt ibland) så var duschen en överkurs och jag kom ut där mer som en ostkrok till formen än innan men dock mindre ostkrok till färgen! (kanske hjälper det att duscha bort det gula från operationen för att ta ett steg i rätt riktning)

Fick höra att prästen välsignat oss på högmässan idag, det är ju alltid trevligt antar jag. Och jag hoppas att jag som alltid varit lite troende i smyg och bett till Gud i alla möjliga jobbiga situationer ska kunna tro att han finns igen. För det har hjälpt mig tidigare. Men snacket om att Guds vägar äro outgrundliga är inte förklaring nog till varför han gjorde såhär.. tyvärr. Jag ska försöka finna tro igen.


Förresten, alla som tar era graviditeter för givet: tänk efter en extra gång och ta vara på varenda minut.
Det var vad jag tänkte att jag skulle göra när de konstaterat att allt var normalt.. men det beskedet fick jag aldrig.